Jag trodde jag hade glömt det, jag trodde jag hade kommit över dig, men jag hade fel. Min utsida har glömt dig, för på utsidan reagerar jag inte när jag hör ditt namn. Men du finns kvar i mitt inre, du finns där och plågar mig. Jag lovade mig själv att jag skulle släppa taget om dig, att jag skulle gå vidare och skapa mig ett lyckligt liv, men jag tänker på dig ständigt, varje gång du loggar in på msn, eller när jag hör/ser ditt namn så hoppar mitt hjärta över ett slag och jag glömmer hur man andas. Jag kan inte gå vidare, jag älskar dig fortfarande, och kommer nog alltid att göra det. Du har helt enkelt blivit en del av mig och jag är inte hel utan dig.

Kietcha dame, för jag vet seriöst inte vad jag skulle göra utan dig, du är det enda som får mig att orka med dagarna, förlorar jag dig har jag ingenting kvar, jag skulle tyna bort utan dig. 

Bara tanken av att förlora dig får tårarna att rinna nerför mina kinder och dom har inget slut, tanken får mig att vilja skrika och slita sönder hela mig, utan dig skulle jag inte orka med livet.

tankentarkålpåmig.

Det sårar mig hur du nästan alltid ignorerar mig, att du hur enkelt som helst kan slå på Caremode och sluta bry dig. Jag trodde faktiskt jag betydde något för dig, men det verkar ju inte som det längre. Du skriver inte längre på msn, du svarar inte på mina sms & only god knows when du kmr sluta prata med mig helt. Jag går fan runt dagligen och mår dåligt över detta, jag kan fan knappt sova, jag är rädd för att förlora dig och jag vet, alla vet, att det kommer att hända, någon gång.

Jag vet inte ens varför jag skriver detta här, du kmr ändå aldrig läsa det.

jag orkar inte bli sårad igen.
jag orkar inte bry mig om dig längre.
jag orkar inte kämpa för det som inte finns.

Jag orkar inte.

Det är ju sjukt hur allt kan vara så bra och sedan rasa samman. Det känns som om någon försökt sätta ihop mina trasiga delar, men misslyckats totalt, känns som om den personen har satt ihop bitarna helt fel, eller som att bitarna inte längre passar. För det jag gillade förut, intresserar mig inte alls längre, och de känslor jag hade för personer, är som bortblåsta. Jag vet inte längre vem jag är, jag känner mig trasig och övergiven. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

jag är rädd, rädd att alla tillslut kommer att försvinna, att jag kommer bli ensam kvar.